Vänner....

Jag är trött på falska vänner, de säger så mycket men det händer aldrig något. Jag har svårt att lita på folk som inte klarar av att hålla det dom säger och det borde alla veta. Jag är trött på att kämpa för att vara vän med vissa, en vän ska bara finnas där för en, en vän ska höra av sig och en vän ska ha tid för en. Men vissa har tydligen inte det och är dom värda att kalla vänner då? Nej , det tycker jag inte. Trodde verkligen att jag kunde lita på vissa personer men jag hade helt enkelt fel. En gång för mycket och denna gången rann min bägare över våra vänskaper finns inte kvar. De som är mina nära vänner är min familj och dem skyddar jag med mitt liv. Ni som finns i mitt hjärta och är mina äkta vänner ni kommer finnas där för alltid.

Är det långt väg att hitta den rätte eller.....?

Här sitter jag och undrar om ni har hittat den rätte/rätta och hur vet ni det?
Själv så har jag inte så mycket framgång men men vi får väl se.
Kanske så tycker ni att det inte finns riktig kärlek och ni väntar inte på ngn?
Nej, jag väntar fortfarande på den "rätta", börjar nästan tvivla på att denna "rätta" verkligen existerar.
Problemet är inte att träffa folk, problemet är att det ska klicka och att man är på samma nivå.
Hmm, jag vet inte om jag funnit den rätta ännu. Jag är singel så det kanske besvarar frågan... ;) Jag tänkte faktiskt på det här med den rätta häromdagen o jag blir faktiskt rätt ... konfunderad. Kan man inte se på saken från detta perspektiv då;

Du hittar en kille/tjej ni blir kära, ni älskar varandra, förhållandet är underbart, ni skaffar barn, ni gifter er, ni skaffar hus, ni åker utomlands, bla blabla. O förhållandet funkar för att...... man inte tar saker o ting så allvarligt. Livet är till för att levas, o kanske är det så att de som hållit ihop sen de var femton o firar guldbröllop eller liknande, kanske har nått så långt för att de inte tagit allt så seriöst?

Javisst, tiderna har ju faktiskt förändrats radikalt sedan farmor o farfar blev tillsammans, då var det ju nästan lag på att man skulle hålla sig till den man gifte sig med o skilsmässa var inte ens att tänka på. Men nu ser vi alltfler par skilja sig o gå skilda vägar, o barn är inblandade o vi är självklart hur rädda som helst för att vi ska hitta någon, skaffa barn med den personen o sen skiljas o leva som den nya kärnfamiljen gör... Vad vet jag, det kanske är så folk vill ha det i slutändan. Lite barn här o där, fem exfruar/män, det kanske inte är så att det finns EN enda rätta, utan Mr/Ms Right NOW. O då är det väl bara bra att ta vara på det som serveras framför oss nu o inte femton år framåt i tiden.