en date vill jag ha...

herregud. jag var på dejt för två veckor sen. i mitt liv har jag nog sammanlagt varit på typ 5-10 riktiga dejter eller nåt sånt. jag dejtar av princip inte. det är för mycket press. men det var ganska småkul. jag drack vin. vin är bra. fast bakis dagen efter och ont i huvud och har inte sovit så mycket. jo alltså dejten var med mig. känns lite jobbigt att bli degraderad från dejten. det innebär ju ganska mycket. dessutom kom frågan om öppet förhållande upp. där går gränsen. jag är värd så mycket mer än det. men jag vet inte riktigt vad jag vill ska hända nu. vi pratade en del om vår syn på förhållanden. vi är nog mer lika än vi tror. förutom att jag inte kan förstå känslan av att bli kvävd. och jag fattar inte.... vill hon hellre leva själv resten av livet? vill hon inte ha någon att bry sig om och som bryr sig om henne? det låter konstigt. alla människor vill ha kärlek i sina liv. och när den finns, varför försöka den pga meningslösa psykologiska hinder. dessutom. vi pratade om vikten av att vara själv. jag älskar att vara själv. vilket jag sa. men däremot så älskar jag att vara med någon också. jag menar jag gillar henne = jag vill vara med henne. sen frågade hon vad jag skulle anse om att vara ihop med någon, men inte träffa henne på två veckor, trots att vi var i samma stad. jag sa att det berodde på. men ändå.... varför ska man vara ihop med någon som inte vill träffa en???? en kompis sa till mig för nån månad sen, att hon trodde att hon helt enkelt var en person som inte kunde ha förhållanden. jag var väldigt klok och menade att ingen människa är oförmögen att ha ett förhållande, utan känner man att man har problem, får man ta tag i dom och lösa dom. jag känner mig också oförmögen att ha förhållanden, pga av att jag hela tiden oroar mig och planerar och vill ha garantier osv. men jag vet ju att det är ett problem. och att det går och lösa. så jag jobbar på det. för att kunna bli en lyckligare människa och kunna ha lyckliga förhållanden. Obs har vart singel för länge* ler :)