För mig är du kärleken

Kärleken är som en flod
Som dränker den sköra vassen
Kärleken är som ett rakblad
Som lämnar din själ att blöda

Kärleken är en hunger
Ett ändlöst, värkande behövande
Kärleken är en blomma
Och du är dess enda säd

Det är hjärtat
som är rädd för att krossas
Det är drömmen
som är rädd att vakna

Det är den som inte tar,
som inte kan ge
Och själen som är rädd för att dö,
lär sig aldrig leva

Natten har varit för ensam
Vägen har varit för lång
Du tror att kärlek bara är
för de lyckliga och starka

Kom ihåg att på vintern,
långt under den tjocka snön
Ligger säden som med solens kärlek,
på våren blir en ros

Med känsla

att ha en med känsla eller ett ha ett tro inom sig det gör de flesta, jag har alltid fått ett tår i ögat när jag ser på något som har med känslor att göra, jo det gör de flesta antar jag för att varje gång jag har frågat folk om det händer dom något sånt så var de kanske lite tveksamma inför att säga det helt!!!.. men varför tar man inte steget ut och säga att det är själv klart att jag är känslig och kan få en tår i ögat så lätt :) eller......!

hör här!! Utanför biblioteket i Malmö sitter en uteliggare, han är blind. Han har en skylt där det står, JAG ÄR BLIND SNÄLLA GE MIG PENGAR! Det är en underbar sommardag ute, det är som att naturen har erektion och ejakulerar ut klorofyll och blomster i ett konstant flöde. Men burken framför den blinde uteliggaren är tom. En man går förbi med släpande steg i gruset. Han tar upp skylten och skriver någonting på baksidan, sedan går han sin väg. Snart så börjar pengarna strömma in och den blinde mannen är tvungen att tömma burken fyra gånger, hans lycka är total. För första gången på flera år har han råd att äta sig mätt och köpa nya kläder. Dagen efter hör han mannens släpande fotsteg i gruset igen och frågar mannen vad det var han skrev på skylten. Jag skrev likadant som du gjort men med andra ord, svarade mannen. IDAG ÄR DET EN FANTASTISK DAG, MEN JAG KAN INTE SE DET!
(Jag var både den blinde uteliggaren och mannen med de släpande stegen.)

Livrädd

det är inte alltid man tror sig att vara man och inte rädd för något, hade diskussion med en av släktingarna och tyckte att jag va skit jobbig när jag som liten hade för mycket sjukdomar och va för känslig av allt, hade astma sen jag föddes nu har den utvecklat till extrem allergi mot nästan allt ja tänk er att vara beroende av medicin för klara av det dagliga.....

men

Jag föddes ur djupet från en massakrerad ömtålighet. Jag föddes alldeles för sent, rädd för livet redan innan jag föddes. Rädd för allt nytt, rädd för alla nya intryck och förväntningar. Jag ville inte komma ut, jag ville ligga kvar i fosterställning i livmodern och tänka på hur det skulle bli när jag väl kom ut. När jag väl drog det där första andetaget. Öppnade ögonen för första gången och fick syn på barnmorskans deformerade anlete så försökte jag panik artat och skräckslaget krypa tillbaka in i livmodern igen. Redan då förstod jag att detta livet inte var menat för mig, inte denna gången.